Jobba jobba jobba…

IMG_6447

Hello vänner!

Här sitter jag och väljer modeller, bloggar och pratar i telefon… Jag det är ungefär så här som dagarna ser ut just nu. Jag tror att många tänker att man som designer ( med eget varumärke) bara sitter och skissar och funderar kring olika kreativa spännande skärningar och modeller. Visst , det gör man också men det gäller även att vara lite av en kameleont. Idag ska vi tex boka klart alla modellerna vilket jag har hand om i år. Väldigt kul och lärorikt. För varje ny sak jag gör i mitt jobb så ser jag det som en erfarenhet att ta med mig.

Älskar att jag får möjlighet att göra allt från att sätta moodboards till att göra kaffe till våra kunder.

IMG_6440

IMG_6432

Återkommer snart med vilka som har vunnit platser till visningen!

Kram kram

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 kommentarer

  1. Hej Valerie!

    Du skapar fantastiskt vackra kläder det är som att gå i en godis butik för ett litet barn när man besöker ditt ställe i Mood

  2. Åh håller tummarna! 🙂

  3. Mitt namn är Anna Mariamma Helena Rosenqvist och jag är adopterad från ett barnhem i Indien. Mamma Birgitta och pappa Stig adopterade mig och jag blev deras ”eget” barn, men det krävdes medgivande från domstol i Oskarshamn och i Bombay. Det vill säga att ”antaga indiska medborgaren flickebarnet Mariamma, efternamn saknas, född 9.9 1969.”

    Troligtvis är jag född i Bombay, men jag kan också vara född i Madras eller i en annan stad i Tamil Nadu, eller ute på vischan. Place of birth: ”Some where in India”. Det låter exotiskt men är det inte. Jag kommer aldrig veta var jag är född men vill inte hävda att jag är unik på något sätt, gemensamt för många adopterade är att bakgrunden är höjd i dunkel, för det saknas uppgifter. Moder: okänd, Fader: okänd, Födelse ort: okänd.

    Jag är svensk medborgare sedan fyra års ålder. Passet fungerar i EU och i övriga världen. ”Jag har varit i Grekland, Israel, Bulgarien, i USA och på Maldiverna. Passet fungerar för jag är medborgare i ordningens land, brun som jag är. Men visst är det är si och så med detta för jag slinker sällan obemärkt igenom passkontroller, på vissa ställen har det varit tvärstopp. Problemet är att jag inte ser svensk ut. Inte på något vis. Att jag sedan känner mig svensk, tänker, talar och drömmer på svenska har ingen betydelse för passpoliser. När man går igenom passkontrollen betyder utseende och uppförande allt. Hur man uppför sig vet jag, men utseendet kan jag inte göra mycket åt. Tyvärr skulle det inte hjälpa om jag satte på mig blond peruk och Sverigedräkten. Det skulle gå sämre och då skulle jag bli anklagad för att utge mig för att vara någon annan än den jag är. Vilket är så sant som det är sagt.”

    Jag ska snart fylla 45 år och har bott i Sverige i över 40 år. Jag är utbildad förskollärare, uppfinnare och entreprenör. Jag har två barn med min man Pasi och lever i Stockholm och är less på att folk efter alla dessa år ska behöva ”peka finger åt mig och mina barn”, fråga var jag kommer ifrån, inte flytta på sig när jag behöver plats för min barnvagn osv. osv. Varför ska jag och många med mig behöva leva i detta utanförskap år efter år, fastän vi pratar svenska, har gjort karriär, fungerar i det svenska samhället, är svenska medborgare sedan många decennier m.m. Att ständigt påminnas om att man har ett annat ”fodral”.

    Alla vet ju eller borde veta att det finns olika fodral runt om i världen, att vi alla härstammar från Afrika, att vi kommit till på samma sätt, att vi delar våra existentiella villkor med alla människor – vi har kommit till denna jord, utan att kunna påverka beslutet. Vi borde också förstå att alla behövs i det mänskliga ekosystemet för att kunna leva ut allt det outgrundliga, fantastiska som är själva livet i all dess mångfald och rikedom. Snälla medmänniskor, så här kan det inte fortsätta, vi måste alla göra oss färgblinda och börja möta varandra som MÄNNISKOR!

    (Vill ni veta mera om mina upplevelser om adopterad får ni gärna läsa vidare i boken: ”Mariamma. Svenskpräglad med indisk själ.”, där Christina Åsbäck på ett kongenialt sätt satt ord på några av mina viktigaste erfarenheter som adopterad i ”ordningens land”.)

    Anna Rosenqvist